Utan särskilt behov föredrar en person att inte möta många farliga djur. Det här är ormarna. Förutom deras specifika utseende har många av dem förmågan att döda med gift.
Vilka ormar är verkligen värda att frukta?
Enligt forskare finns det cirka 2400 arter av ormar i världen. Cirka 8% av dessa är giftiga. Vissa gift kan döda en person på en bråkdels sekund, andras farliga produkt fungerar uteslutande som ett förlamande medel, i andra kan det inte skada någon.
Vissa människor spekulerar i att ormar har ett specifikt sting, eller de injicerar gift med en gaffelformad tunga. Denna åsikt är dock felaktig. I grund och botten kan ormgift bara komma in i blodomloppet genom en bit.
Den enda faran är ormens tänder: spetsiga huggtänder, i många fall böjda bakåt. Denna struktur gör att djuret kan immobilisera mat och svälja det hela. Idag finns det bara två kända familjer av giftiga ormar i världen: kobrar och huggormar. Alla deras representanter har förmågan att producera ett farligt ämne. Giftiga ormar finns också i familjen coluber.
Hur gift utsöndras och en farlig bit uppstår
Alla giftiga ormar har körtlar i munnen. De springer längs överkäken och ansluter till två symmetriskt placerade tänder. Ihåliga tubuli passerar genom dem (i vissa representanter slocknar spåren). Käftmuskeln ligger vid den giftiga körteln. Med en mekanisk verkan (bett) trycker den på körteln, vilket bidrar till produktionen av gift. Den fyller tänderna, vars spår öppnas och släpper ut giftet direkt i bettet.
Men inte alla kobrar behöver direktkontakt med sitt byte. Bland familjen finns unika "spottande" representanter. I det här fallet sprider giften ut från hålen på tänderna. Det verkar bara i kontakt med slemhinnor. Spotta kobrar tenderar att rikta sina offer i ögonen för att blinda dem.
Forskare noterar att representanter för huggormfamiljen kännetecknas av en mer komplex tandstruktur. Deras huggtänder är längre, skarpa, böjda tillbaka. När munnen är stängd verkar tänderna vikas. Vid höjdpunkten på jakten vänder de 90 grader och antar en stridsställning.
Det bör noteras att kobrar och huggormar biter annorlunda. Det första behovet av att snabbt utföra en serie bett för att immobilisera offret ordentligt. Huggormar har inte råd att klämma fast käftarna på grund av tändernas längd (ibland upp till 4 cm) och deras bräcklighet. Därför arbetar ormen aktivt bara med sin övre del och slår den snabbt på offret. Tänderna bryts ofta. Så att huggormen inte förblir hungrig och oskyddad, samtidigt som de aktiva, har den växande ersättningständer.
