Halvlösa amfibier, som tillhör familjen riktiga grodor, lever både mark- och vattenliv. Grodor som lever i vatten lyfter huvudet över ytan för att andas. De tvingas också hålla sig nära behållarens yta av omgivningstemperaturen och behovet av mat.
Andningsorganen hos amfibier, som inkluderar grodor, är lungorna, huden och gälarna. Till skillnad från grodyngel, som leder en vattenlevande livsstil, har vuxna grodor inga gälar. Syre upplöst i vatten tränger in i dessa varelser genom huden. Denna andningsmetod kan förse kroppen med nödvändig gas endast om grodan är i viloläge. Ett undantag är ett antal arter av svansfria amfibier, vars kropp utesluts med syre genom gasutbyte i huden. En vanlig europeisk gräsgroda på sommaren kan överleva på grund av andning av huden i högst åtta dagar. Hon sticker ut huvudet ur vattnet och andar in luft och fyller på syretillförseln i blodet.
Grodornas behov av en viss omgivningstemperatur kan få dem att hålla fast vid vattenytan. På våren och sommaren, när amfibier är särskilt aktiva, värms de övre lagren av vattnet bättre upp av solens strålar. Detta gör reservoarernas yta bekvämare för amfibier. Gräsgrodor är kända för att vila när vattentemperaturen sjunker till sex eller tio grader. Sjöar går i viloläge när den genomsnittliga vattentemperaturen sjunker till åtta grader. För lekning väljer grodor också de mest uppvärmda områdena i vattendrag.
Insekter spelar en viktig roll vid utfodring av grodor. Amfibier som leder en livsstil på landet får större delen av maten på land. Arter som har valt reservoarer som livsmiljöer jagar insekter och sticker huvudet över vattenytan. Under häckningssäsongen, som grodor spenderar i vatten, gör amfibier som lever på land detsamma. Undantaget är arten som vid den här tiden håller sig till den så kallade "parning snabbt" och inte äter.
